Hade tänkt jag skulle skapa en ny blogg och börja skriva om vår 'resa'. Men jag kan lika bra ta det här.. Man vet inte riktigt var man ska börja.. men jag ska försöka börja från allra första stunden.. det lär ta några inlägg för att jag ska kunna skriva ut allt för jag orkar inte med att försöka få hjärnan att bearbeta all info på ett inlägg... 

Jag kommer även ladda upp lite bilder senare när jag har tid och ork. Just nu vill man bara slappna av och njuta av att man äntligen är hemma. Idag är Minna 4 veckor och utav dom har vi fått vara hemma i 6 dagar annars har vi levt på sjukhuset. 

Hon föddes den 18/11 var 47cm lång och vägde 2965. Det var planerat kejsarsnitt eftersom hon låg fel i magen. En envis liten dam som vi försökte vända men ikke! 

Kejsarsnitt dagen- vi åkte in tidigt till sjukhuset 07.30 jag var så nervös så jag visste inte var jag skulle ta vägen.. de förberedde mig med och satte massa nålar i händer och armväck... samt kateter.. sen var det bara väntan för att bli inkallade... kl 10 kom de och sa det var dags jag skakade i hela kroppen och grät av rädsla.. de rullade in mig i den stora op rummet och jag flyttades över till op bordet. Narkosläkaren kom och började lägga lokalbedövningen i min rygg innan hon skulle lägga spinalbedövning och då säger någon STOPP!!!! de visade sig att de inte hade något blod hemma till mig ifall något skulle gå snett under op eftersom jag hade antikroppar i blodet (är RH neg).. så allt fick avbrytas och jag fick rullas ut på förlossningen i väntan på blod från ett annat sjukhus. Som tur var somnade jag från allt skräck och oro. Vaknade tills att de kom in igen runt 13 tiden och sa det var dags igen. Denna gången kände jag mig utvilad och inte lika orolig för att jag visste om vad som skulle hända. Samma procedur igen och när de började lägga sprutorna så skrek jag rakt ut.. kändes som 100 geting stick mitt på ryggen! (trodde de var lokal bedövningen men i självaverket så var det spinalbed. de hade lagt som tur var) så bara jaha var det bara det?! så sa de till mig snart kommer de kännas varmt i benen så snabbt upp med dom på båren igen! De hjälpte mig lägga mig till rätta och sen började de förbereda med dukar och dresseringar mm... Efter en stund kom den ena med en isbit och började dra den upp o ner på min kropp.. jag kände att han rörde mig men absolut inte att det var kallt.. det var klar tecken att de kunde börja! Jag kunnde känna hur de rörde vid mig och drog o hade sig.. men absolut ingen smärta... Det var nästan som man kom in i en helt annan värld.. jag var inte rädd.. brydde mig inte alls om vad de sysslade med.. för det bara kliade upptill i kroppen där jag fortfarande hade full känsel (bröstet och uppåt) så jag bara koncentrerade mig på det och skällde på jeppe att han skulle klia i hårbotten för jag kunde inte själv röra mina armar! han bara skrattade åt mig och kliade och sa jag kommer klia av hela ditt huvud snart! men fyyy så skönt det var.. och bums helt plötsligt kom en sköterska med vår lilla snäcka och visade upp henne.. så underbart fint.. fast man hann knappt fatta nånting!.. Jeppe fick gå iväg in till ett annat rum och klippa navelsträng och väga mm.. Sen kom Minna och Jeppe och satt sidan om mig tills jag var helt ihopa sydd och kunde rullas in på förlossningen igen.. Jag längtade efter att jag fick hålla henne.. kände mig så avundssjuk på jeppe som satt brevid mig och hade henne i famnen den timmen de höll på att sy mig. men när vi väl kom in på förlossningen fick jag henne i min famn. vilken lycka. Jag var fortfarande helt bedövad i några timmar men så fort det hade släppt så ville jag bara upp! Ingen ro i kroppen de tyckte jag var helt galna på avd. men det sket jag i! upp skulle jag! Vid 18.30 rullades vi upp till BB och där mötte Mormor och Jennifer upp oss.. fortsättningen följer..